Kanske händer det, plötsligt!?

Tjejkväll i går med mat och vin. Svårt att sova och vaknade 04. och vaken var jag. 08:15 skulle jag vara och skifta däck. somnade trekvart strax efter 06 till 07. Iväg med bilen, hem med bilen och däck. handlade på Willys. Hem, ut med däcken, ner i källaren. Upp med matkassarna, flytta bilen. In med maten i kylen. En kopp kaffe och en smörgås. Iväg till bolaget och Maxi eftersom de varken har alkohol eller vissa andra saker på Willys. Hem igen, upp med flaskor och Maxi – köpet. Städa städa varje fredag. Och helt färdig 12.30. jag kommer att stupa av trötthet i kväll, mest av sömnbristen. Kände mig en aning jagad, stress stress. Telefonen ringer strax efter 13 och en tjej jag haft som kollega ringer från funktionsstöd. De hade fått min sommarjobbsansökan. Hon hade blivit eld och lågor när hon såg min ansökan och frågade om jag ville arbeta som områdeschef i sommar? Självklart, jag behöver allt extra jag kan få. Nu är det inget klart, hon skulle ha möte på tisdag och hör av sig därefter. Håll nu alla tummar och tår för mig. Det känns som jag blivit bönhörd.

Terapisnack

Jag går på terapi. Fast nu vet jag inte om jag är färdig eller helt obotlig. Idag pratade vi mer som vänner. Fast det kanske var för att hon skulle kolla av min mentala status. Kanske släpper hon en konstig diagnos om mig, så blir jag akutinskriven inom psykiatrin.

 

Nä, jag äter inte ur en skål på golvet. Men jag har lite generell ångest. Generellt gör det inte så mycket för jag tror att jag kan hantera det. Och det är rätt skönt att någon annan utanför konfirmerar att jag är rätt normal. Att mina erfarenheter i livet har varit rätt hårda mot mig.

 

Umgänge

varken jag eller mannen är mycket för att umgås med andra utanför familjen. Jag har mina ”tjejträffar” de som vi i de fyras gäng hållit på med i snart 30 år. Vi träffas i snitt en gång i månaden, på torsdag är det dags igen. Förr i tiden var jag mer rastlös och det var umgänge hit och dit. Jag har inte det behovet idag. Snarare tvärt om. Vi är på intet sätt osociala, bara lite restriktiva med vem, var och hur. Vi har båda i våra andra liv flaxat hit och dit för att göra andra nöjda. Det är stopp med det, idag lyssnar vi båda på vad vi vill och orkar.

Det är en del, hur vi känner, vad vi vill.

En annan del är hur det tolkas av andra.

Att vi överhuvudtaget inte vill träffa andra. Som att vi skulle vara ett par eremiter.

Men i helgen skall vi ha umgänge i alla fall. Får se om vi klarar av de sociala koderna.

Meltdown

Och det gjorde jag. Nu drar vi på handboll!

Terapi

 

Promenader, lugna och avslappnade, där jag hinner titta mig omkring, känna dofter och höra ljuden från naturen det är terapi för själen. Efter min sjukdomsperiod har jag tagit upp den andra terapin. Den där där jag pratar med en terapeut. Det har ploppat upp så mycket gammalt skit som jag behöver hjälp med att slänga. saker jag aldrig brytt mig om. Som att min svåger under många år gjorde sexuella närmande mot mig. Aldrig regelrätta övergrepp. mer som en snuskgubbe som smög runt och skulle kolla in. Med tanke på att jag var 13 år yngre än min syster var han då en gammal gubbe när jag var barn. Jag tror att jag var runt sju när jag förstod att han var ett äckel som höll på. Någon gång i tonåren fick min syster reda på det hel vilket resulterade i att hon inte trodde på mig. många år senare berättade hon att hon nu visste att det var som jag sagt och hon bad om ursäkt för att hon inte trodde på mig.

När jag var 14 blev jag våldtagen. Det skedde utomhus, fasthållen, nertryckt med en hand som höll om min hals. Jag var bara ”glad” att jag kunde klara mig därifrån och en anmälan gjordes aldrig.

När jag var 17 träffade jag mina två äldsta barns pappa. En alkoholist i vardande. Mer och mer våldsam. Misshandel, inslagna dörrar,  delirium och halvgalen. Akutbesök, dokumentation och anmälan. Resulterade i en dom för misshandel.

Den psykiska, emotionella och ekonomiska misshandel  jag var utsatt för under mitt tredje förhållande gjorde mig berövad på min identitet.

För mig var det inte tredje gången gillt. Det är fjärde gången gillt, lugn och harmoni.

 

 

Early bird

Jag älskar tidiga morgnar. Eller snarare tidiga morgnar på våren och sommaren. Just när ljuset och solen bryter fram och fåglarna höjer läget på sina serenader. Förr när jag bodde i hus gick jag alltid ut barfota i daggvått gräs. Kallt och inte speciellt jätteskönt. Men det ingav alltid en känsla av att vara levande, här och nu känsla. Här och nu kryper jag nog ner i sängen igen. 6:56 mannen sover vidare jag har tassat runt sedan 4:30. Tror att jag stoppar in ett par iskalla fötter under hans täcke.  Katten kom in och åt och gick igen. Dagen ser ut att bli solig och fin.

En stund

Allt mer sällan blir jag själsligt trött. Så där utmattad av livet så det känns som jag släpar mig fram genom en grå massa. Men det händer då och då och varar olika länge. Plötsligt i kväll efter en skön och avkopplande dag tog jag liksom slut. Bara så där. Kroppen sitter i soffan. Huvudet är tomt så när på ett svagt surrande. Det svåraste är att tillåta sig själv att falla och vara svag en sund.

Jobbigt

Mitt arbete ligger i träda, igen. Nu börjar det dra mot 7 månader sedan jag skickade in till IVO för ändring av tillstånd. Inte ett ljud än,inte ens en handläggare har vi fått tilldelad. Nu när jag börjar känna mig frisk är det lite arbetsamt att vara halvtidsanställd. Jag får min halva lön oavsett om jag gör något eller inte. Jag åker inte till en arbetsplats utan jobbar hemifrån, typ konsultuppdrag på halvtid. Lyxigt tycker en del, värdelöst tycker jag efter ett år. Ekonomiskt börjar det likna katastrof. Psykiskt liknar det också katastrof. Jag vill arbeta, få lön, känna av känslan av att ingå i ett sammanhang. Jobba, åka hem och vara ledig. Gnälla om att det är jobbigt och att längta efter semester. Om det funnits ett hav av pengar hade det inte varit någon större katastrof men nu, mitt liv känns fryst. Så därför ska jag nu söka arbete. Sommarjobb och timanställning är det som blir aktuellt.

Nu har mannen skjutit till pengar, så klart att jag är tacksam men jag klarar inte av att hamna i ett slags beroende läge. Det där sitter helt och hållet i mitt huvud.

Jag längtar vansinnigt efter att dra igång ””min” verksamhet. Mitt skötebarn som jag vill lämna efter mig. Fast just nu tror jag att jag aldrig vill gå i pension.

Dumma mig

Jag har ofta känt mig som en besvärlig och obekväm människa. Jag har svårt att hålla tyst när jag tycker att något är tokigt. Jag har svårt att vara tyst när jag tycker att saker ska diskuteras. Jag pratar inte för att höra min egen röst eller för att jag tycker/tror att jag alltid har rätt. Men jag tycker att man ska ha en öppen dialog, vädra allt högt och lågt, utan att hamna i rätt och fel tänk. Jag uttrycker min åsikt, jag har mina etiska och moraliska gränser både privat och yrkesmässigt. Många har sagt att jag, i jobbet, har pondus och är kraftfull. Jag vet att jag ÄR skicklig som yrkesperson. Men som kvinna ska man inte vara kraftfull med pondus. Man ska vara snäll och uttrycka sig milt om man nu ska vädra sina åsikter.

Despicable me som inte faller in och med strömmen. Förr tänkte jag att jag skulle ändra mig, nu tänker jag inte alls att jag ska det, inte på det sättet. Kanske tona ner lite vassa kanter… I slut änden står jag ändå stabilt och är kanske den som står kvar längst. Jag har inte någon dold agenda och svarar ärligt på frågor. jag har inga behov att visa upp någon fasad. Jag är jag med fel, brister och fördelar. Jag gillar nog att provocera lite, särskilt kollegor… Någon måste se tull att de håller sig på tå. Ibland känner jag att jag har fungerat som en balansvåg.

Det var mycket jag.

Ja ja ja, bara döda fiskar flyter med strömmen. Vem vill vara en död fisk?

Helg

Jag tycker lika fast tvärtom 😉

Helgen: soldis och varm. Lunch ute på en brygga vid vattnet. Middag på balkongen. För första gången på fyra månader intog jag lite alkohol u form av en öl. Söndag regn, kroppkakor och handboll.

Helg som vardag ska kännas. Nu mera känner jag mer av helgen. Innan har allt gått i ett. Jag jobbade oregelbunden mellan 1976 – 2013. Därefter blev det vanlig dagtid. Efter ett par år började jag fatta det där med helgkänsla. Att vissa dagar är grå hör liksom till livet och betyder inte att allt är värdelöst framöver.