Lite pressat…

..läge är det på mitt kontor. Mitt som jag måste dela. Vi är trångbodda och personalstyrkan har utökats med två. Till hösten byggs det om men till dess får jag dela. Grejen är då att min rumsdelare och jag är inte riktigt på samma våglängd. Inte alls. Flera andra har också vissa svårigheter att ”stå ut”. Människan behöver bekräftelse stup i kvarten. Det finns ingen tid till det. Inte stup i kvarten. Vi har så mycket eget inplanerat på olika håll. Besök, hembesök. Planeringar, genomföranden, Journalföring. Så att bekräfta och dricka kaffe är det sista jag orkar lägga tid och energi på. Ingen annan som har arbetat däri många år har hör någon annan lägga så mycket krut på kaffe. Brygga kaffe, ha kafferast. Det tar vi vi när vi hinner. Om vi hinner Dessutom har människan en gnällig röst och allt är så ini hel-ete omständligt.

Ja ja, jag biter ihop. Men jag vet att jag är väldigt genomskinlig ibland. Kollegan på andra sidan korridoren läser av mig perfekt. Hon ler lite när jag ser desperat ut. Håll ut håll ut…Jag borde kanske skämmas lite och vara mer ödmjuk.

 

Elva

11 dagars semester är slut. Imorgon är det dags igen. Jo jag har mer i slutet av augusti och en eventuellt resa i november. Fem dagar Örebro och total avkoppling vem mår illa av utsikten? Inte jag. Jag mådde inte dåligt av sällskapet heller. Tvärt om.

Sällskapet är behagligt, underhållande och intelligent.  katten var sur när jag kom hem, fast han hade haft sällskap. Försvann ut och kom hem skadad. Ett stort, cirka 10 cm i omkrets, sår högt upp på utsidan upp mot svansen. Såg ut som det var skalperat. Tvättat och håll rent. Ser ut och läka fint. men han har fått hålla sig inne sen i onsdags. Verkar inte särskilt påverkad..

11 dagar försvinner fort. känner ändå att jag har haft lång ledighet, vilat och gjort en massa kul. Träffade en väninna igår och gick på krogen. Känner mig som katten som just tagit en mus. Tillfreds med livet trots städ, tvätt och fixa dag.

Ibland är det bara.. lugnt

 

sött och salt

Fick det här fina meddelandet i helgen från min sommarkollega. Vissa saker värmer mer än andra.

Värmen har annars varit en bristvara i sommar. Den senaste veckan har det också regnat konstant. Vilket inte gör en precis ljusare till sinnes. Konstig förkylning, täppt, halsont och vansinnigt trött och slut i kroppen, regn, mörker är liksom bäddat för lite, kanske inte depp men lite mörkerseende så att säga.  Fast idag ser tillvaron ljusare ut på fler sätt.

Rätt less.

Just för tillfället är jag rätt less på människor rent allmänt. Attityder och jävla gnäll.

Nej, det är inte okej för mej.
Måste få finnas till, va precis som ja vill.
Nej, det är inte okej för mej.
Känna när hjärtat dör, skriker fast ingen hör.

Allt ni ville var att se mej svag,
Men ni visste inte vem jag var.
Jag är starkare.
Nej, det är inte okej för mej.

Sanna Nielsen

Nej det är inte okej att inte få vara den man är. Jag är jag. Jag är stolt att ha överlevt. att jag vågat gå min väg. Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen. Klubbar för inbördes beundra kan dra åt något varmare ställe. Påhopp, öppna eller förtäckta undanbedes.

Jag är rätt förbannad.

som en vampyr

Sjukt jäkla trött. Vill inte jobba, det suger ur all min energi. Jag tror att det är som en vampyr. Suger ur min livsenergi.

Hopp-löst

Fyra dygnspass kvar i huset i skogen. Eller som det kallas i personalmun ”huset som Gud glömde”. Nu var det inte Gud som glömde utan Chefer. Ständigt återkommande hot, våld eller hot om våld. Larmsituationer avlöser varandra inget händer. Ingen struktur. Det finns inte ens rutin på att ha rutiner. Alla jobbar olika och vikarier, som jag får vara kameleonter och rätta sig efter varje personal. Nu är det inte personalens fel utan det ÄR ett organisations haveri. Vilket jag påpekat ett flertal gånger. Huset ligger avigt till, man får vara glad om larm och telefoner funkar. I juli jobbade jag 240 timmar varje pass är på 25 timmar. Man kan sova om brukaren inte går in i psykos eller blir skogstokig av annan anledning. Det är inte mycket som okej men ingen verkar särskilt intresserad från ledningssidan eller landstinget.

Jag har tappat min energi i all galenskap. Känner bara ett stort motstånd att orka med resterande pass. Samtidigt är jag glad,jag lämnar eländet. Vissa känner sig mer eller mindre tvungna att stanna.

Slut i huvudet

Jag arbetar extra över sommaren. Nöden har som ingen lag. Pengar in pengar ut. Är i fasen mellan jobb, vilket är helt nytt för mig. Jag har aldrig varit arbetslös någon gång tidigare. Egentligen är jag inte det nu heller. Har bara ingen fast anställning eftersom jag inte vill ha det där jag är. Jobbar alltså dygn på ett boende med en mycket svårt psykiskt sjuk människa. Mycket hot och våld. Ingen chans på någon utveckling på stället. Under juni och juli har jag jobbat i snitt 230h/månaden. Sover ungefär 3-4 timmar på varje dygnspass. Har för det mesta alltid en jäkla huvudvärk på ledig tid. Men visst, det är en begränsad tid. Men själsdödande tråkigt att gå 25 timmar med en kollega, som är trevlig, och en brukare som är oerhört svårt och går in i psykos nu och då. Boendet ligger rätt isolerat, så träd, kollegan och brukaren är ungefär vad som händer om man inte har behövt larmat för då kommer polisen. Nej, ren psykiatri är inte min melodi. Inte den formen av ”vård”.

Vad det har gett mig är en insyn i hur en dålig politisk organisation fungerar. Med ännu sämre chefer som skyfflar ansvar emellan sig. Det har kommit en ny områdeschef som jag hoppas ska hjälpa personalen upp ur gropen de befinner sig.

 

Vila

Det tog som lite slut i huvudet för oss båda. Alla sjukdomstillstånd och olyckor tog ut sin rätt. Från att bara känna lycka över att vara frisk blev vi rätt trötta.

Vi bara dök rakt ner, ingen krasch men med ett stort behov av lugn och ro. Att bara vara och ta en dag i sänder. Väntar nu på kallelse till kirurgmottagningen, magnetkamera undersökningen 15/6 hoppas jag var den sista av undersökningar. Lever och bukspottkörtel blev granskad för att utesluta tumörer. Mannen väntar också på återbesök och gastroskopi.

Åldern börjar ta ut sin rätt. Inte för att jag i mitt huvud känner mig uråldrig men det känns att kroppen numer behöver längre tid på sig för återhämtning.

Livet

På något sätt tar jag mig alltid, hitintills, upp igen. Inte starkare inte klokare. Det börjar bli mer jaha, det var det också…. Efter förra helgens dramatik gick mannens återhämtning jäkligt fort med tanke på det dåliga skick han var i. Några påsar blod, bedömning att han förlorat 1,5 l blod iaf, och lagande av de två blödande såren i hans mage har han under helgen hämtat sig fantastiskt bra. Han blev utskriven torsdagen förra veckan, var inne och kontrollerade värden på fredagen. Nu är det nästan som vanligt. Vanligt är bra, vanligt känns väldigt tryggt och skönt.

Nu är önskan bara att vi får fortsätta att vara friska. det räcker med dramatik och konstiga sjukdoms/olycksfall för resten av livet. nu är det bara resten kvar att skriva färdigt IVOs begäran om komplettering av ansökan. 1/6 – 31/8 ska jag arbeta. Valde ett annat jobb där jag ska arbeta dygn. Ett kanon schema med vissa veckor en veckas ledighet. Lite mindre i grundlön men med OB blir det rätt okej i alla fall.

Ända sedan jag kom hem  förra söndagen har jag känt mig lite trött, har liksom ingen riktig lust att ta i tu med saker. men nu måste jag ta det berömda taget, resa mig och skaka av mig dammet. Jaha ja, det var det… också.

kärlek

Just när jag behöver det mest känns det som jag blir omringad av ”kärlek”. Det ringer och meddelar på Messenger från personer jag arbetat med tidigare. Nu var det en lärare som ville att jag skulle söka kuratorstjänsen, igen, som nu låg på 100%. De ville gärna jobba med mig igen.

 

 

För mig som har en otroligt låg självkänsla har det hittills varit näst intill omöjligt att ta till mig av positiva omdömen.

Wow det är en fin och befriande känsla av att vara ”inte så jävla dum som jag tror”. Äntligen har jag en känsla som jag kan låsa upp och låta landa där inne i min själ. Kanske är det en bra läkningsprocess ändå som pågått och pågår. Jag känner mig tacksam.